miner och illvilliga anmärkningar kunde ha varit tillräckliga för att driva bort lyckan.
Mellan Elisabet och Charlotte härskade en tvungen stämning, som gjorde, att ingen av dem talade om saken, och Elisabet kände sig övertygad om att intet verkligt förtroende mer kunde komma till stånd mellan dem. Hennes missräkning med avseende på Charlotte gjorde, att hon med större tillgivenhet omfattade sin syster, på vars rättrådighet och fina takt hon obetingat litade och för vars lycka hon för varje dag blev allt mera orolig, då Bingley nu hade varit borta en vecka, och ingenting hördes av om hans återkomst.
Jane hade skyndat att besvara Carolines brev och räknade dagarna, tills hon med skäl kunde hoppas att få höra av henne igen. Den utlovade tacksamhetsskrivelsen från mr Collins kom på torsdagen, adresserad till mr Bennet och avfattad med all den högtidlighet i stilen, som ett helt års vistelse i familjen kunde ha framkallat. Sedan han lättat sitt hjärta i detta hänseende, omtalade han vidare i hänförda ordalag, hur lycklig han var över att ha vunnit deras älskvärda grannes, miss Lucas’ hjärta och hand, och förklarade vidare, att det endast var i förhoppning att få njuta av hennes sällskap som han varit så villig att gå in på deras vänliga önskan att återse honom på Longbourn, dit han hoppades komma tillbaka nästkommande måndag fjorton dagar till. Lady Catherine, tillade han, gillade så av hela sitt hjärta hans giftermål, att hon önskade, att det skulle äga rum så snart som möjligt, vilket han
