trodde skulle bli ett tungt vägande skäl för hans älskvärda Charlotte att utsätta en dag i närmaste framtid för att göra honom till den lyckligaste av män.
Mr Collins’ återkomst till Hertfordshire var icke längre något glädjeämne för mrs Bennet. Tvärtom var hon lika benägen att beklaga sig däröver som hennes man. Det var mycket egendomligt, att han skulle komma till Longbourn i stället för till Lucas Lodge; det var också mycket opassande och högst besvärligt. Hon såg ytterst ogärna, att det kom främmande till huset, då hennes hälsa var så vacklande, och älskande voro de obehagligaste av alla människor. Så knotade mrs Bennet i sitt stilla sinne, och detta knot lämnade endast rum för ett större bekymmer, nämligen för mr Bingleys fortsatta frånvaro.
Varken Jane eller Elisabet kände sig lugna med avseende härpå. Dag efter dag gick utan att medföra några andra underrättelser om honom än det rykte, som inom kort blev allmänt gängse i Meryton, att han icke skulle komma tillbaka till Netherfield på hela vintern, ett rykte, som i hög grad förtörnade mrs Bennet och som hon aldrig underlät att motsäga som en högst skandalös osanning.
Till och med Elisabet började frukta, icke att Bingley var likgiltig, men att hans systrar skulle ha framgång i sitt bemödande att hålla honom borta. Så obenägen hon än var att låta en sådan tanke få insteg hos sig, en tanke, som var så tillintetgörande för Janes lycka och så föga vittnande om hennes beundrares trohet, kunde hon icke förhindra, att den
