Sida:Stolthet och fördom.djvu/195

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

189

sedan hon rent ut sagt henne, vad hon tänkte, fortsatte hon på följande sätt:

— Du är en alltför förståndig flicka, Lizzy, för att förälska dig bara därför att du blivit varnad därför, och detta gör, att jag inte är rädd för att tala öppet med dig. Allvarsamt talat vill jag be dig vara på din vakt. Hänge dig inte och försök inte att få honom att hänge sig åt ett tycke, som till följd av bristen på förmögenhet skulle vara så oklokt. Jag har ingenting att säga mot honom, han är en högst intressant ung man, och om han hade den förmögenhet, han borde äga, skulle jag tycka, att det vore det bästa, du kunde göra. Men som förhållandet nu är, får du inte blint hänge dig åt din böjelse. Du har gott förstånd, och vi hoppas alla, att du skall bruka det. Jag är säker om att din far litar på din beslutsamhet och din fasta hållning. Du får inte bereda din far missräkningar.

— Kära moster, det här kan man verkligen kalla att vara allvarlig.

— Ja, och jag hoppas kunna förmå dig att också vara allvarlig.

— Nåväl, du behöver inte vara orolig. Jag skall nog sköta om både mig och mr Wickham. Han skall inte bli kär i mig, om jag kan hindra det.

— Elisabet, nu menar du inte allvar.

— Ursäkta mig, jag skall göra ett nytt försök. I denna stund är jag inte kär i mr Wickham, nej, det försäkrar jag dig. Men han är utan all jämförelse den behagligaste man, jag någonsin sett — och om han verkligen blir fästad vid mig — nej, jag tror