Hoppa till innehållet

Sida:Stolthet och fördom.djvu/197

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
191

Men på min ära jag vill verkligen försöka vad jag tycker vara förståndigast, och nu hoppas jag, att du är nöjd.

Hennes moster försäkrade henne, att hon var det, och sedan Elisabet tackat henne för de vänliga vinkar, hon givit henne, skildes de. Ett förunderligt exempel på råd, givet i en sådan sak och mottaget utan ovilja.

Mr Collins kom tillbaka till Hertfordshire snart efter familjen Gardiners och Janes avresa, men som han denna gång gästade familjen Lucas, så kom han icke särdeles olämpligt för mrs Bennet. Hans bröllop närmade sig nu med stora steg, och hon hade slutligen fogat sig däri så till vida, att hon trodde, att det var oundvikligt; hon sade till och med upprepade gånger i en allt annat än vänlig ton, att hon önskade att de skulle bli lyckliga. Torsdagen skulle bli bröllopsdagen, och på onsdagen gjorde miss Lucas sitt avskedsbesök; när hon reste sig för att säga farväl, följde henne Elisabet, som skämdes för sin mors ovänliga och ovilliga lyckönskningar, henne ut ur rummet. Då de gingo ned för trappan tillsammans, sade Charlotte:

— Jag litar på att jag ofta får höra från dig, Eliza.

Det skall du säkert få.

— Och jag har ännu en vänlighet att be dig om. Vill du komma och hälsa på mig?

— Jag hoppas, att vi komma att träffas ofta i Hertfordshire.