Sida:Stolthet och fördom.djvu/209

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
203

— Nej, Lizzy, det vill jag visst inte tro. Det skulle göra mig mycket ont att ha dåliga tankar om en ung man, som tillbragt så lång tid i Derbyshire.

— Å, om detta är allt, har jag en mycket klen tanke om unga män, som bo i Derbyshire, och deras förtrogna vänner, som bo i Hertfordshire, äro inte mycket bättre. Jag är led vid dem alla. Gudskelov, jag reser i morgon till ett ställe, där jag kommer att träffa en man, som inte har en enda tilldragande egenskap, som varken har gott sätt eller gott förstånd. När allt kommer omkring äro dumma män de enda, som äro värda att lära känna.

— Akta dig, Lizzy, dina ord ha en stark bismak av missräkning.

Innan de skildes åt vid spektaklets slut, hade Elisabet det oväntade nöjet att av sin morbror och moster bli inbjuden till en lusttur, som de ämnade företaga under sommaren.

— Vi ha inte ännu bestämt, hur långt vi skola resa, sade mrs Gardiner, men kanske det blir till de nordengelska sjöarna.

Ingen plan kunde ha varit angenämare för Elisabet, och hon antog inbjudningen med stor glädje och tacksamhet. Kära, kära moster, ropade hon hänryckt, så förtjusande, så härligt! Du skänker mig nytt liv, nya krafter! Farväl missräkning och missmod! Vad äro väl människor emot klippor och berg? O, vilka underbara dagar vi skola uppleva! Och när vi komma tillbaka, skola vi inte vara lika andra resande, som inte kunna ge en riktig idé om