Sida:Stolthet och fördom.djvu/210

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
204

någonting. Vi skola veta, var vi ha varit, och vi skola komma ihåg, vad vi sett. Sjöar, berg och floder skola inte röras ihop i vår föreställning, och när vi försöka beskriva en särskild plats, skola vi inte börja gräla om dess läge. Må våra första utgjutelser bli mindre odrägliga än de flesta resandes äro.


TJUGUÅTTONDE KAPITLET.

Varje föremål under följande dags resa var nytt och intresseväckande för Elisabet, och hon var i en glad sinnesstämning, ty hon hade sett sin syster se så frisk ut, att all fruktan för dennas hälsa försvann hos henne, och tanken på den kommande resan i norra England var för henne en ständig källa till förtjusning.

När de lämnade stora landsvägen och togo in på avvägen till Hunsford, sökte alla ögon efter prästgården, och vid varje krökning av vägen hoppades man få den i sikte. Vägen gick utefter det staket, som omgav Rosings Park; Elisabet log vid tanken på allt, hon hade hört om dess invånare.

Slutligen blev prästgården synlig. Den ned mot vägen sluttande trädgården, huset som stod mitt i den, det gröna staketet och oleanderhäcken, allt gav vid handen, att de voro framme. Mr Collins och Charlotte stodo vid dörren, och vagnen stannade vid den lilla grind, från vilken en kort, grusad gång ledde upp till huset. Man nickade och log mot