Hoppa till innehållet

Sida:Stolthet och fördom.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
17

om vi inte komma att finna en särdeles trevlig granne i henne.

Elisabet lyssnade under tystnad, men kände sig icke övertygad; deras uppträdande på balen hade icke varit ägnat att behaga alla, och som hon ägde snabbare iakttagelseförmåga och mindre vekhet i lynnet än sin syster och som hennes omdöme ej var förvillat av någon hänsyn för henne själv, var hon föga böjd att skänka dem sitt gillande. De voro verkligen mycket fina damer, de saknade icke gott humör, när de voro belåtna, ej heller förmåga att visa sig angenäma, när de så ville, men de voro stolta och inbilska. De sågo ganska bra ut, hade fått sin uppfostran i en av de förnämsta pensionerna i London, hade en förmögenhet av tjugu tusen pund, hade för vana att göra av med mera pengar, än de borde, och att umgås med förnämt folk och kände sig därför i alla hänseenden berättigade att tänka högt om sig själva och lågt om andra. De tillhörde en aktad familj i norra England, en omständighet, som var djupare inpräglad i deras minnen, än att deras broders och deras egen förmögenhet hade förvärvats genom affärsverksamhet.

Mr Bingley ärvde en summa av nästan hundra tusen pund av sin far, som hade ämnat köpa en egendom, men ej levde nog länge för att sätta sin avsikt i verket. Mr Bingley hade samma avsikt och utsåg ibland ett grevskap, där han ville slå sig ner, men som han nu hade fått en lämplig bostad, var det ovisst för många av dem, som bäst kände hans makliga lynne, huruvida han icke skulle komma att

2. — Austen. I.