avseende hade hans vän ett avgjort företräde. Bingley var säker om att bli omtyckt, var helst han visade sig, Darcy däremot stötte beständigt folk för huvudet.
Det sätt, varpå de talade om Merytonbalen var tillräckligt betecknande. Bingley hade aldrig i sitt liv träffat trevligare människor eller vackrare flickor, alla hade varit så vänliga och uppmärksamma mot honom, där hade icke varit någon etikett eller stelhet, han hade snart känt sig bekant med hela sällskapet, och vad miss Bennet beträffar, kunde han inte tänka sig en ängel skönare. Darcy hade tvärtom sammanträffat med en hop människor, hos vilka det fanns föga skönhet och alls ingen belevenhet, han hade icke känt det ringaste intresse för någon av dem och hade icke rönt uppmärksamhet eller haft nöje av någon. Han erkände, att miss Bennet var vacker, men hon log för mycket.
Mrs Hurst och hennes syster medgåvo, att det var så, men likväl beundrade de henne och tyckte om henne, de förklarade, att hon var en söt flicka och en, som de icke hade något emot att närmare lära känna. Det var alltså en avgjord sak, att miss Bennet var en söt flicka, och deras broder kände sig på grund av en sådan rekommendation berättigad att tänka om henne som han behagade.
