far underhöll honom i skolan och sedan i Cambridge — en ytterst värdefull hjälp, då hans far, som alltid var fattig till följd av sin hustrus slöseri, icke skulle ha varit i stånd att ge honom en finare uppfostran. Min far var icke allenast förtjust i denne unge mans sällskap, emedan han alltid hade ett särdeles vinnande sätt, han hade också en synnerligen god tanke om honom, och då han hoppades, att han skulle ägna sig åt kyrkans tjänst, hade han för avsikt att skaffa honom en beställning i densamma. Vad mig själv beträffar, så är det många år sedan jag började få helt andra tankar om honom. De dåliga anlag, den brist på grundsatser, som han med stor omsorg hemlighöll för sin bästa vän, kunde icke undgå att uppmärksammas av en ung man, som var nästan jämnårig med honom och som hade tillfälle att se honom i obevakade ögonblick, vilket min far icke kunde ha. Här kommer jag åter att vålla er smärta — i vilken grad kan ni endast själv säga. Men vilka än de känslor må vara, som mr Wickham ingivit er, så skall en misstanke om deras natur icke hindra mig från att yppa hans verkliga karaktär — den ger mig till och med en ny anledning därtill.
Min förträfflige far dog för ungefär fem år sedan, och hans tillgivenhet för mr Wickham var till det sista så orubbad, att han i sitt testamente särskilt ålade mig att på bästa sätt gynna hans befordran på den bana, han valt; om han lät prästviga sig, önskade han, att han skulle få ett inbringande, familjen tillhörigt pastorat, så snart det blev ledigt. Han testamenterade också ett tusen pund till honom.
