Hans egen far överlevde icke länge min, och ett halvt år efter dessa tilldragelser skrev mr Wickham till mig och underrättade mig, att, som han nu bestämt slagit ur hågen att bli präst, hoppades han, att jag icke skulle finna det obilligt, om han väntade sig ett understöd i reda pengar till ersättning för den tjänst, som han nu icke kunde påräkna. Han tillade, att han funderade på att studera juridik, och att jag måste förstå, att räntan på ett tusen pund skulle bli ett alldeles otillräckligt årsunderhåll under dessa studier. Jag snarare önskade än trodde, att han var uppriktig, men i alla händelser var jag fullt villig att gå in på hans förslag. Jag visste, att mr Wickham icke ämnade bli präst, och saken var därför snart ordnad, han avstod från varje understöd på den prästerliga banan, om han möjligen någonsin komme i en sådan ställning, att han kunde mottaga ett sådant, och i ersättning mottog han tre tusen pund. All förbindelse mellan oss tycktes nu vara slut. Jag tyckte allt för illa om honom för att inbjuda honom till Pemberley eller mottaga honom hos mig i staden. Jag tror, att han huvudsakligen uppehöll sig där, men hans juridiska studier voro endast en tom förevändning, och då han nu var fri från allt tvång, förde han ett lättjefullt och utsvävande liv. Under vid pass tre år hörde jag nästan ingenting om honom, men då innehavaren av det åt honom bestämda pastoratet avled, skrev han åter till mig med anhållan att bli kallad till denna syssla. Han försäkrade mig, att hans ekonomiska ställning var synnerligen dålig, vilket föreföll mig alldeles
