under några få ögonblick intalade hon sig, att saken förhöll sig så, som hon önskade. Men då hon med största uppmärksamhet läste om och om igen skildringen av de närmare omständigheterna, huru Wickham avsagt sig alla anspråk på pastoratet och till ersättning härför mottagit en så ansenlig summa som tre tusen pund, måste hon åter känna sig tveksam. Hon stoppade in brevet, övervägde varje detalj med vad hon trodde vara fullkomlig opartiskhet, prövade sannolikheten av varje uppgift — men med ringa framgång. På båda sidor var det endast påståenden. Hon läste brevet ännu en gång, men varje rad däri visade allt tydligare, att saken, som hon trott omöjligen kunna på något upptänkligt sätt framställas så, att mr Darcys handlingssätt däri icke framstod som, minst sagt, skamligt, kunde få en vändning, som fritog honom från all skuld.
Det oordentliga och utsvävande liv, som han ej tvekade att lägga mr Wickham till last, gjorde på henne ett ytterst pinsamt intryck och detta så mycket mera, som hon icke kunde framlägga något bevis på att beskyllningen var orättvis. Hon hade aldrig hört talas om honom, förrän han gick in vid —shires lantvärnsregemente, vartill han lät övertala sig av en ung man, som tillfälligtvis träffat honom i London och där återknutit en flyktig bekantskap med honom. Om hans föregående levnadssätt hade ingenting blivit känt i Hertfordshire utom vad han själv omtalade. Även om hon haft möjlighet att göra sig underrättad om hans verkliga karaktär, så hade hon aldrig känt någon lust att skaffa sig upplysningar
