känna, att hon varit blind, partisk, fördomsfull, oförnuftig.
— Så skamligt jag har handlat! utropade hon. Jag som har yvts över mitt goda omdöme, jag, som har varit stolt över mina själsgåvor, som ofta har ringaktat min systers okonstlade uppriktighet och tillfredsställt min fåfänga med onödig och klandervärd misstrogenhet! Huru förödmjukande är icke denna upptäckt! Och dock, huru rättvis är icke förödmjukelsen! Men fåfänga, icke kärlek, har varit min dårskap. Förtjust över den enes hyllning och sårad av den andres likgiltighet, har jag låtit mig behärskas av fördom och okunnighet och drivit förnuftet på flykten i fråga om dem bägge. Ända hittills har jag saknat självkännedom.
Från henne själv gingo hennes tankar till Jane, från Jane till Bingley, och hon erinrade sig då, att mr Darcys förklaring i den punkten hade synts henne mycket otillfredsställande. Helt olika var hennes intryck vid ett nytt genomläsande därav. Hur kunde hon underlåta att sätta tro till hans försäkringar i ett fall, då hon hade måst tro dem i ett annat? Han förklarade, att han icke haft en aning om hennes systers böjelse, och hon kunde ej undgå att erinra sig, vilken Charlottes mening om saken alltid hade varit. Ej heller kunde hon neka till riktigheten av hans beskrivning på Jane. Hon medgav, att Jane föga lade i dagen sina känslor, om också de voro varma, och att det i hennes min och väsen fanns ett uttryck av lugnt välbehag, som icke ofta står tillsammans med stor känslighet.
