När hon kom till den del av brevet, vari så förödmjukande men dock så välförtjänta förebråelser riktades mot hennes familj, kände hon en stark blygsel. Det rättvisa i beskyllningen framstod för henne på ett alltför övertygande sätt, för att hon skulle söka tillbakavisa den, och de detaljer från balen på Netherfield, på vilka han särskilt syftade och som hade bekräftat den ofördelaktiga tanke han förut hyste, hade icke kunnat göra ett starkare intryck på honom än på henne.
Hon var icke okänslig för hans smickrande uttalanden om henne och hennes syster. Det lugnade henne, men det kunde icke trösta henne, då hon tänkte på det förakt, som familjens övriga medlemmar ådragit sig, och då hon insåg, att Jane i själva verket haft sina närmaste anhöriga att tacka för sin besvikelse, och betänkte, hur mycket bådas anseende måste lida av deras mindre passande beteende, kände hon sig mera nedtryckt än någonsin.
Sedan hon gått fram och tillbaka på vägen under två timmars tid, varunder hon gav fritt lopp åt allehanda tankar — hon tänkte återigen över vad som hänt, beräknade möjligheterna och sökte så gott hon kunde finna sig i en så plötslig och så betydelsefull förändring — förmådde tröttheten och tanken på hennes långa frånvaro henne slutligen att återvända hem. Hon inträdde med en önskan att visa sig lika glättig som vanligt och besluten att ej hänge sig åt sådana grubblerier, som kunde göra henne olämplig att deltaga i samtalet.
Hon fick genast veta, att de två herrarna från
