Sida:Stolthet och fördom.djvu/293

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
39

helt bestört påminde dem om att de glömt att sända några hälsningar till damerna på Rosings.

— Men, tillade han, ni vill naturligtvis låta mig frambära er vördnadsfulla hälsning till dem jämte ert tack för deras vänlighet mot er under den tid ni varit här.

Elisabet hade ingenting däremot, dörren fick stängas, och vagnen rullade i väg.

— Kära hjärtandes, utropade Maria efter några få minuters tystnad, jag tycker, att det är bara ett par dagar sedan vi kommo hit, och dock hur mycket har inte hänt sedan dess!

— Det har verkligen hänt mycket, sade Elisabet med en suck.

— Vi ha ätit middag nio gånger på Rosings och druckit te där två gånger! Så mycket jag har att berätta!

Elisabet tillade tyst: — Och så mycket jag har att förtiga!

Deras resa försiggick, utan att många ord yttrades och utan några obehag, och fyra timmar sedan de lämnat Hunsford anlände de till familjen Gardiners hem, där de skulle stanna några dagar.

Jane såg frisk ut, och Elisabet hade icke mycket tillfälle att studera hennes sinnesstämning under de olika nöjen, som hennes vänliga moster hade berett dem. Men Jane skulle resa hem tillsammans med henne, och på Longbourn skulle det nog bli tid att göra iakttagelser.

Det var emellertid icke utan ansträngning hon kunde vänta ens till hemkomsten, innan hon