Sida:Stolthet och fördom.djvu/296

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
42

då vi redan blivit bortkollrade av ett stackars milisregemente och de månatliga balerna i Meryton!

— Nu har jag en nyhet att förtälja er, sade Lydia, då de satte sig till bords. Vad tror ni det är? Det är en stor nyhet, en glädjande nyhet om en viss person, som vi alla hålla av.

Jane och Elisabet sågo på varandra, och man sade åt kyparen, att han icke behövde stanna inne. Lydia skrattade och sade:

— Som vanligt är ni så ytterst grannlaga och håller på yttre former. Ni tycker, att kyparen inte skall få höra på, liksom han brydde sig om det! Jag är säker, att han ofta får höra värre saker, än jag nu går att tala om. Men det är en ful karl! Jag är glad, att han givit sig av. Jag har aldrig i mitt liv sett en så lång haka. Nå, nu skall jag väl komma fram med min nyhet. Den rör vår vän Wickham. Det är ingen fara för att han skall gifta sig med Mary King. Det är någonting för er! Hon har rest till sin farbror i Liverpool för att stanna där. Wickham är räddad!

— Och Mary King är räddad, tillade Elisabet, räddad från en oklok förbindelse, vartill hennes förmögenhet utgjorde lockbetet.

— Det är mycket dumt av henne att ge sig av, om hon tycker om honom.

— Men jag hoppas, att det inte är någon stark böjelse på någondera sidan, sade Jane.

— Säkert inte på hans. Jag kan svara för att han aldrig brydde sig ett dugg om henne — vem