Sida:Stolthet och fördom.djvu/308

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
54

FYRTIOFÖRSTA KAPITLET.

Den första veckan efter deras återkomst hade snart gått till ända, och man befann sig i början av den andra. Detta var den sista veckan, regementet uppehöll sig i Meryton, och alla traktens unga damer voro betydligt modfällda. Nedslagenheten var så gott som allmän. Endast de två äldre misserna Bennet voro ännu i stånd att äta, dricka och sova och ägna sig åt sina vanliga sysselsättningar. De fingo ofta förebråelse för sin känslolöshet av Kitty och Lydia, vilkas sorg var gränslös, och som icke kunde förstå, att en sådan hårdhjärtenhet kunde finnas hos någon av familjens medlemmar.

— Gud i himmelen, vad ska väl bli av oss? Vad ska vi ta oss till? brukade de ofta utropa i sin bittra smärta. Hur kan du skratta så, Lizzy?

Deras ömma mor delade all deras sorg; hon mindes, vad hon själv hade utstått vid ett liknande tillfälle för tjugufem år sedan.

— Jag minns, sade hon, att jag grät två dagar å rad, då överste Millers regemente begav sig av. Jag trodde, att mitt hjärta skulle brista.

— Jag är säker på att mitt skall brista, sade Lydia.

— Om man bara kunde få fara till Brighton, anmärkte mrs Bennet.

— O, ja! om man bara kunde få fara till Brighton! Men pappa är så omöjlig.

— Litet havsbad skulle krya upp mig för långa tider.