Sida:Stolthet och fördom.djvu/309

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
55

Och moster Philips är viss om att det skulle göra mig mycket gott, tillade Kitty.

Sådan var den jämmer, som ständigt och jämt hördes i Longbourn House. Elisabet försökte att taga den från den komiska sidan, men alla glada känslor hos henne lämnade rum för blygsel. Hon kände återigen det rättmätiga i mr Darcys klander, och hon hade aldrig varit så benägen att förlåta honom, att han trätt hindrande i vägen för sin väns planer.

Men inom kort skingrades Lydias dystra tankar, ty hon mottog en inbjudning från mrs Forster, hustru till regementets överste, att följa med henne till Brighton. Denna ovärderliga vän var en ung dam, som helt nyligen inträtt i det äkta ståndet. Det lätta och glada lynne, som utmärkte både henne och Lydia, hade dragit dem till varandra, och efter tre månaders bekantskap hade de blivit mycket intima vänner.

Lydias hänförelse i anledning av denna inbjudning, hennes dyrkan av mrs Forster, mrs Bennets förtjusning och Kittys grämelse kunna knappt beskrivas. Fullständigt oberörd av sin systers känslor, flög Lydia omkring i huset i full extas, fordrande att bli lyckönskad av alla, skrattande och pratande mera högljutt än någonsin, under det att den olyckliga Kitty i vardagsrummet fortsatte att klaga över sitt öde i ordalag, som voro lika oresonliga som hennes ton var fnurrig.

— Jag kan inte begripa, varför mrs Forster inte bjöd mig lika väl som Lydia, sade hon, fastän jag