uppmärksamhet, och slutligen skildes de åt under ömsesidiga hövlighetsbetygelser, möjligen å ömse sidor med en önskan att aldrig träffas igen.
När sällskapet bröt upp, återvände Lydia med mrs Forster till Meryton, varifrån de skulle anträda färden tidigt följande morgon. Skilsmässan mellan henne och hennes familj var snarare bullersam än rörande. Kitty var den enda, som göt tårar, men hon grät av förargelse och avund. Mrs Bennet var mycket ordrik i sina tillönskningar av god lycka åt sin dotter och synnerligen ivrig i sina uppmaningar till henne att icke låta tillfället gå sig ur händerna att roa sig så mycket som möjligt — ett råd, som det var högst antagligt att hon skulle följa. Som Lydia, då hon sade farväl, på ett högljutt sätt gav luft åt sin glädje, hördes icke de mera stillsamma avskedsord, som yttrades av hennes systrar.
FYRTIOANDRA KAPITLET.
Om Elisabet hade låtit sitt omdöme bestämmas av sin egen familj, skulle hon ha fått en föga behaglig föreställning om vad äktenskaplig lycka och huslig trevnad vill säga. Hennes far, som blivit fängslad av ungdom och skönhet och det glättiga väsen, som vanligen följer med ungdom och skönhet, hade gift sig med en kvinna, vars svaga intelligens och småsinthet redan tidigt under deras äktenskap gjorde slut på all verklig tillgivenhet för henne. Aktning och förtroende hade försvunnit för alltid, och alla
