Sida:Stolthet och fördom.djvu/318

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
64

hans förhoppningar om huslig lycka hade svikits. Men mr Bennets karaktär var icke sådan, att han sökte tröst för den missräkning, hans egen oförsiktighet berett honom, i något av de nöjen, som allt för ofta giva olyckliga män en ersättning för deras dårskap. Han älskade landet och läsning, och dessa intressen hade skänkt honom hans förnämsta nöjen. Sin hustru hade han föga mera att tacka för, än att hennes okunnighet och dåraktighet hade roat honom. Detta är icke den slags lycka, som en man i allmänhet önskar ha sin hustru att tacka för, men då andra möjligheter till trevnad fattas, tar en verklig filosof fasta på sådana som erbjuda sig.

Elisabet hade emellertid aldrig varit blind för det opassande i hennes fars uppförande som äkta man. Hon hade alltid sett det med smärta, men då hon hyste aktning för hans själsgåvor och var tacksam för den tillgivenhet, han visade henne själv, försökte hon glömma, vad hon icke kunde överse med, och förvisa från sina tankar hans ständiga brott mot äktenskapliga plikter och anständighetens fordringar, som, då de utsatte hans hustru för sina egna barns förakt, voro i så hög grad klandervärda. Men hon hade aldrig så starkt som nu känt de missförhållanden, som måste uppstå för barnen i ett så omaka äktenskap, ej heller hade hon någonsin så till fullo insett, vilka olyckliga följder en så missriktad användning av intelligens måste ha; en intelligens, som om den använts rätt, åtminstone kunde ha skyddat hans döttrars goda namn och rykte, även om den varit ur stånd att förädla hans hustrus själ.