tårar kunde besöka Meryton, ett förhållande, som lovade så gott, ett det kom Elisabet att hoppas, att hon vid jultiden skulle vara så pass förståndig, att hon icke nämnde en officers namn mer än en gång om dagen, så framt icke genom någon grym och illasinnad anordning av lantförsvarsdepartementet ett nytt regemente inkvarterades i Meryton.
Den tid, som var utsatt för anträdandet av deras resa till norra England, närmade sig nu hastigt, och det återstod endast fjorton dagar, då från mrs Gardiner kom ett brev, som på en gång uppsköt begynnelsen därav och avkortade dess längd. Mr Gardiner skulle bli hindrad av affärer att anträda färden förrän fjorton dagar senare i juli och måste vara tillbaka i London igen inom en månad, och som detta icke gav dem tillräcklig tid att resa så långt och se så mycket, som de ämnat, eller åtminstone se det i lugn och ro, som de hade hoppats, så voro de tvungna att avstå från resan till sjödistriktet och i stället välja en kortare tur, och enligt den nu uppgjorda planen skulle de ej resa längre norrut än till Derbyshire. I detta grevskap fanns tillräckligt mycket att se för att upptaga största delen av de tre veckor, de hade till sitt förfogande; för mrs Gardiner hade denna trakt en särskilt stark dragningskraft. Den stad, där hon förr i tiden tillbragt några år av sitt liv och där de nu skulle vistas några dagar, intresserade henne troligtvis lika mycket som de ryktbara sevärdheterna Matlock, Chatsworth, Dovedale och Peak Cavern.
Elisabet kände sig ytterst besviken; hon hade
