FYRTIOTREDJE KAPITLET.
Under åkturen spanade Elisabet med en viss oro efter den första skymten av Pemberleyparken, och när de slutligen körde in genom grinden, befann hon sig i högsta grad av spänning.
Parken var mycket stor och innefattade en mycket omväxlande terräng. De kommo först in i en av dess lägst belägna delar och åkte en stund genom en vacker skog av betydande utsträckning.
Elisabet var allt för upptagen av sina tankar för att kunna samtala med sina reskamrater, men hon såg och beundrade varje anmärkningsvärd plats och utsiktspunkt. En halv mil åkte de småningom uppåt och befunno sig slutligen på toppen av en ansenlig höjd, där skogen upphörde och där man genast fick syn på Pemberley House, som låg på motsatta sidan av en dal, mot vilken vägen sänkte sig i branta slingringar. Det var en stor, vacker stenbyggnad, som hade ett förmånligt läge på en sluttning med en bakgrund av höga, skogklädda kullar, och framför densamma flöt en ström, vars yta vidgade sig på ett naturligt sätt, utan att något gjorts däråt med konst. Elisabet var förtjust. Hon hade aldrig sett ett ställe, för vilket naturen gjort så mycket eller där den naturliga skönheten så litet motverkats av tvivelaktig smak. De intogos alla av livlig beundran, och i detta ögonblick kände hon, att det skulle vara något värt att bli husfru på Pemberley.
De åkte ner för kullen, över bryggan och fram
