hade med mycket större nöje lyssnat till Elisabet, som var anspråkslös och okonstlad, ehuru hon icke spelade hälften så bra, och sedan Mary hunnit igenom en lång konsert, var hon glad att inhösta lovord och tack genom några skotska och irländska melodier, som hon spelade på anhållan av sina yngre systrar, vilka med några av ungdomarna Lucas och ett par officerare ivrigt hängåvo sig åt dansens nöje i ena ändan av rummet.
Mr Darcy stod nära dem i stum förargelse över ett sådant sätt att tillbringa aftonen med uteslutande av all konversation och var allt för upptagen av dessa tankar för att märka, att sir William Lucas stod bredvid honom, till dess denne tilltalade honom så:
— Vilket förtjusande nöje för ungdomen det här är! I sanning ingenting går upp emot dans! Jag anser den som ett av de förnämsta prov på förfining hos bildade sällskapskretsar.
— Ja visst, och den har också den förmånen att vara på modet i världens mindre bildade sällskapskretsar. Varje vilde kan dansa.
Sir William endast log. — Er vän dansar utmärkt, fortsatte han efter en paus, då han såg Bingley förena sig med de dansande, och jag tvivlar inte på att ni själv, mr Darcy, är en mästare i konsten.
— Jag tror, att ni såg mig dansa i Meryton.
— Ja, det gjorde jag, och denna syn beredde mig inte litet nöje. Dansar ni ofta vid hovet?
— Aldrig, sir.
