man sett dem fortsätta sin färd i riktning mot London. Jag vet inte, vad jag skall tro. Sedan överste Forster gjort alla möjliga efterspaningar på denna sidan om London, fortsatte han resan till Hertfordshire och förnyade dem vid alla tullgrindar, där vägpengar upptogos, och i alla värdshus i Barnet och Hatfield, men utan framgång — man hade icke sett några sådana personer passera förbi. Fylld av det vänligaste deltagande, kom han till Longbourn och yppade för oss sina farhågor på ett sätt, som var högst hedrande för hans hjärta. Jag är uppriktigt bedrövad för hans och mrs Forsters skull, men ingen kan skjuta någon skuld på dem. Vi äro djupt bekymrade, kära Lizzy. Pappa och mamma tro det värsta, men jag kan inte ha en så dålig tanke om Wickham. Många omständigheter kunna göra det mera önskvärt för dem att gifta sig i hemlighet i London än att fullfölja sin första plan, och även om han kunde hysa sådana avsikter mot en ung flicka av så god familj som Lydia, vilket icke är sannolikt, kan jag därför tro, att hon sjunkit så djupt? Omöjligt! Med sorg finner jag emellertid, att överste Forster inte är böjd för att tro, att de gift sig; han skakade på huvudet, då jag uttryckte mina förhoppningar, och sade, att han fruktade, att Wickham icke var en man att lita på. Min stackars mor är riktigt sjuk och håller sig inne på sitt rum. Om hon kunde taga mod till sig, så skulle det bli bättre, men detta är icke att vänta. Vad pappa beträffar, har jag aldrig i mitt liv sett honom så upprörd. Stackars Kitty är bedrövad över att hon
