utan att kunna göra sig reda för sina känslor, grep Elisabet, sedan hon slutat detta brev, ögonblickligen det andra, slet häftigt upp det och läste det; det var skrivet en dag efter den senare delen av det första.
»Vid denna tid, kära syster, har du mottagit mitt hoprafsade brev; jag hoppas, att detta blir mera begripligt, men ehuru jag inte har ont om tid, är jag så virrig, att jag inte kan svara för att mina ord bli sammanhängande. Käraste Lizzy, jag vet knappt vad jag skall skriva, men jag har ledsamma nyheter att meddela dig, och detta kan inte uppskjutas. Så oklokt ett giftermål mellan mr Wickham och vår stackars Lydia är, äro vi nu angelägna att bli förvissade om att det redan är en verklighet, ty vi ha endast alltför mycket skäl att frukta, att de icke ha begivit sig till Skottland. Överste Forster, som lämnat Brighton dagen förut, anlände hit i går inte många timmar efter expressbudet. Ehuru Lydias korta brev till mrs F. underrättade dem om att de ämnade sig till Gretna Green, hade Denny låtit undfalla sig några ord, som uttryckte hans tro, att Wickham alls icke hade för avsikt att begiva sig dit eller över huvud att gifta sig med Lydia. Detta upprepades för överste Forster, som genast anade oråd och avreste från Brighton för att följa dem i spåren. Han lyckades med lätthet häri så långt som till Clapham, men icke längre, ty då de nådde denna plats, togo de en hyrvagn och skickade tillbaka den vagn, som fört dem dit från Epsom. Allt vad man vet om vad som sedan tilldrog sig är, att
