Mr Gardiner själv väntade sig icke något resultat av denna åtgärd, men då hans svåger var mycket angelägen därom, ämnade han bistå honom i utförandet av hans avsikt. Han tillade, att mr Bennet ej visade den ringaste lust att lämna London och lovade att skriva snart. Det fanns också ett postskriptum av följande lydelse:
»Jag har skrivit till överste Forster och bett honom att, om möjligt, genom någon av Wickhams närmaste vänner i regementet taga reda på, om han har några släktingar eller bekanta, som måhända veta, i vilken del av staden han gömt sig. Det vore av yttersta vikt, om det funnes någon, som man kunde vända sig till med hopp att få en sådan ledtråd. För närvarande ha vi ingenting, som kan ge oss något uppslag. Jag är viss om att överste Forster kommer att göra allt som står i hans makt, för att tillmötesgå oss i detta avseende. Men, när jag tänker närmare på saken, kanske Lizzy bättre än någon annan kunde tala om för oss, vilka släktingar han har i livet.
Elisabet hade ingen svårighet att förstå, varifrån denna hänsyn för hennes auktoritet kom, men det stod icke i hennes makt att giva några upplysningar av så tillfredsställande art, som denna komplimang förtjänade. Hon hade aldrig hört talas om att han haft några släktingar utom sina föräldrar, som båda hade varit döda många år. Det var emellertid möjligt, att några av hans regementskamrater kunde giva flera upplysningar, och ehuru hon icke var synnerligen sangvinisk i sina förväntningar, var det dock en sak att tänka på att hänvända sig till dem.
