Varje dag på Longbourn var nu en dag av ångest, och den mest ångestfulla delen därav var den stund, då posten väntades. Varje morgon motsåg man med stor otålighet ankomsten av brev. Alla, vare sig goda eller dåliga underrättelser, skulle ju meddelas genom brev, och varje dag väntade man få höra några viktiga nyheter.
Men innan de hörde något mera från mr Gardiner, hade ett brev till deras fader kommit från ett annat håll, från mr Collins. Då Jane hade fått order att öppna alla brev, som kommo till honom under hans frånvaro, läste hon det följaktligen, och Elisabet, som visste, huru egendomliga hans brev alltid voro, såg över hennes axel och läste det likaledes. Det lydde så:
- Käre herr Bennet!
På grund av vår släktskap och min ställning i livet känner jag mig uppfordrad att för er uttrycka mitt deltagande i den tunga prövning, varav ni drabbats och varom vi i går fingo underrättelse genom ett brev från Hertfordshire. Var övertygad, käre herr Bennet, att min hustru och jag uppriktigt deltaga med er och hela er aktningsvärda familj i er smärta, som måste vara av den bittraste art, då den härleder sig från en orsak, som tiden aldrig kan utplåna. Å min sida skall det icke fattas framhållande av grunder, som kunna mildra en så svår olycka eller skänka er tröst under omständigheter, som måste vara alldeles särskilt smärtsamma för en faders hjärta. Er dotters död skulle ha varit en välsignelse i
