Sida:Stolthet och fördom.djvu/404

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
150

— Gå in därpå! Jag skäms bara för att han begär så litet.

— Och de måste gifta sig!

— Ja, ja, de måste gifta sig. Ingenting annat är att göra. Men det är två saker, som jag gärna vill veta: den första, hur mycket pengar din morbror har utbetalat för att få saken till stånd, den andra, hur jag någonsin skall kunna ersätta honom.

— Morbror och pengar! utropade Jane, vad menar du?

— Jag menar, att ingen man, som är vid sina sinnens fulla bruk, skulle vilja gifta sig med Lydia med en så föga frestande utsikt som att få hundra pund om året, medan jag lever, och femtio efter min död.

— Detta är mycket sant, sade Elisabet, fastän jag inte har kommit på den tanken förr. Hans skulder betalda och ändå något över! O, härför måste han ha morbror att tacka! Ädle, gode man, jag är rädd för att han tagit för hårt på sin förmögenhet. En liten summa kunde inte vara tillräcklig för detta.

— Nej, sade hennes fader, Wickham är dåraktig, om han tar henne med ett öre mindre än tio tusen pund. Jag skulle ogärna vilja ha en så dålig tanke om honom just vid begynnelsen av vårt släktskapsförhållande.

— Tio tusen pund! Det förbjude Gud! Hur skola vi kunna betala ens hälften av denna summa?

Mr Bennet svarade icke, och alla tre, försänkta i djupa tankar, fortforo att vara tysta, tills de kommo