hem. Fadern gick då in i biblioteket för att skriva brevet, och flickorna begåvo sig till frukostrummet.
— Och de skola verkligen bli gifta! utropade Elisabet så snart de blevo ensamma. Så underligt detta är! Och härför skola vi vara tacksamma! Vi äro tvungna att glädja oss över att de gifta sig, så liten än deras utsikt är att bli lyckliga och så dålig hans karaktär än är. O, Lydia!
— Jag tröstar mig, svarade Jane, med den tanken, att han säkerligen inte skulle gifta sig med Lydia, om han inte hyste en verklig böjelse för henne. Ehuru vår snälle morbror har gjort någonting för att ordna hans affärer, kan jag inte tro, att han offrat tio tusen pund eller något dylikt. Han har egna barn och kanske får flera. Hur skulle han väl kunna undvara hälften av denna summa?
— Om vi någonsin kunna få veta, hur stora Wickhams skulder ha varit, sade Elisabet och hur mycket han för sin del anslagit åt vår syster, så skola vi precis kunna räkna ut, vad mr Gardiner gjort för dem, eftersom Wickham inte har ett öre enskild förmögenhet. Morbrors och mosters vänlighet kan aldrig återgäldas. Att de tagit henne hem till sig och skänkt henne sitt personliga skydd och stöd är en sådan uppoffring för hennes skull, att vi inte på åratal kunna visa tillräcklig erkänsla därför. I detta nu är hon verkligen hos dem! Om en sådan godhet inte nu gör henne ångerfull, så kommer hon aldrig att förtjäna att bli lycklig. Vilket möte för henne, när hon först träffar moster!
Vi måste försöka glömma allt som försiggått å
