Sida:Stolthet och fördom.djvu/407

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
153

översvallande. Hon var nu lika överspänd i sin förtjusning som hon förut varit nervös av oro och grämelse. Att veta, att hennes dotter skulle bli gift, var för henne nog. Hon oroades icke av någon fruktan för hennes lycka, ej heller förödmjukades hon av något minne av hennes felsteg. — Min kära, kära Lydia! utropade hon. Det här är verkligen förtjusande! Hon kommer att bli gift! Jag skall återse henne! Min goda, snälla bror! Jag visste, hur det skulle gå! Jag visste, att han skulle ställa allt till rätta! Vad jag längtar att få se henne! Och att få se den käre Wickham också! Men kläderna, bröllopsdräkten! Jag skall genast skriva till min syster om den. Kära Lizzy, spring ner till pappa och fråga honom, hur mycket han vill ge henne. Nej, stanna kvar, jag skall gå själv. Kitty, ring på Hill. Jag skall klä mig på ett ögonblick. Min kära, kära Lydia! Så glada vi skola bli båda två, när vi träffas!

Hennes äldsta dotter försökte att något mildra våldsamheten av dessa utbrott genom att leda hennes tankar till den tacksamhetsskuld, vari de alla skulle komma att stå till mr Gardiner.

— Ty vi måste till stor del, tillade hon, tillskriva hans godhet denna lyckliga utgång. Vi äro övertygade om att han förbundit sig att bistå mr Wickham med pengar.

— Nåja, utropade hennes mor, det är alldeles som det bör vara. Vem skulle göra det om icke hennes egen morbror? Du förstår, om han inte hade egna barn, måste jag och mina barn ha ärvt alla hans pengar, och det är första gången vi någonsin ha fått