detta skulle försiggå med så litet obehag för honom själv, som det skett genom nu vidtagna åtgärder. Hans utgifter skulle knappast ökas med tio pund om året genom de hundra pund, som han skulle betala till dem, ty Lydias kosthåll och fickpengar samt de ständiga penninggåvor, som lämnades henne av hennes mor, hade tillsammans utgjort en summa, som föga understeg detta belopp.
Att saken skulle försiggå med så ringa ansträngning å hans sida var också en välkommen överraskning, ty vad han nu önskade var att ha så litet besvär som möjligt i affären. När hans första anfall av raseri gått över, återföll han naturligtvis i hela sin förra likgiltighet. Hans brev var snart expedierat, ty, fastän han var senfärdig, då det gällde att gripa sig an med ett göromål, var han snabb i att utföra detsamma. Han bad att få ytterligare upplysningar om hur mycket han var skyldig sin svåger, men han var alltför ond på Lydia för att skicka henne någon hälsning.
Den goda nyheten spred sig snabbt genom huset och med motsvarande hastighet i trakten. I den senare mottogs den med passande filosofiskt lugn. Det hade säkerligen varit ett mera intressant samtalsämne, om miss Lydia Bennet blivit prostituerad eller i lyckligaste fall avspärrad från världen och skickad till någon avlägsen lantgård. Men hennes giftermål var också ett tacksamt ämne för skvallret, och de vänliga önskningar med avseende på hennes välgång, som förut uttalats av alla skadeglada gamla tanter i Meryton, förlorade endast föga av sin giftighet
