besluten att, om möjligt, taga reda på storleken av dennes pekuniära understöd och avbörda sig sin skuld, så snart han kunde.
Under första tiden efter sitt giftermål hade mr Bennet ansett sparsamhet vara alldeles onödig, ty naturligtvis skulle de få en son. Denna son skulle medverka vid upphävandet av egendomens egenskap av fideikommiss, så snart han blev myndig, och på detta sätt skulle änkan och de yngre barnen bli försörjda. Fem döttrar kommo efter varandra till världen, men ändock skulle sonen komma, och mrs Bennet hade under många år efter Lydias födelse varit säker på att detta skulle bli fallet. Slutligen hade man uppgivit hoppet därom, men då var det för sent att börja spara. Mrs Bennet hade inga anlag för sparsamhet, och det var endast hennes mans obenägenhet för att bero av andra som hade hindrat dem från att leva över sina tillgångar.
Femtusen pund anslogos genom äktenskapskontrakt åt mrs Bennet och barnen. Men i vilken proportion de skulle fördelas mellan de sistnämnda berodde på föräldrarnas vilja. Detta var en sak, som åtminstone med avseende på Lydia nu skulle avgöras, och mr Bennet kunde icke tveka att antaga det förslag, som gjorts honom. I varmt tacksamma, ehuru mycket kort avfattade ordalag uttryckte han sin erkänsla för sin svågers vänlighet och sitt fulla instämmande i allt som gjorts, liksom sin villighet att uppfylla de förbindelser, som man låtit honom ikläda sig. Han hade aldrig förut föreställt sig, att, om Wickham kunde förmås att gifta sig med hans dotter,
