Sida:Stolthet och fördom.djvu/418

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
164

åt hennes giftermål, bestormade honom så ivrigt, men på samma gång så förståndigt och så innerligt, med böner, att han skulle mottaga henne och hennes man på Longbourn, så snart de blevo gifta, att han förmåddes att tänka så, som de tänkte, och handla så, som de önskade. Och deras mor hade den tillfredsställelsen att få veta, att hon kunde få visa sin gifta dotter för grannarna, innan hon förvisades till norden. När mr Bennet svarade sin svåger, meddelade han därför sin tillåtelse för dem att komma, och det bestämdes, att, så snart vigseln hade försiggått, skulle de bege sig till Longbourn. Elisabet var emellertid förvånad över att Wickham gick in på en sådan plan, och om hon endast låtit sitt eget tycke råda, skulle ett möte med honom ha varit det sista föremålet för hennes önskningar.


FEMTIOFÖRSTA KAPITLET.

Lydias bröllopsdag kom, och Janes och Elisabets medkänsla för henne var troligen djupare än vad hon kände för sig själv. Vagnen skickades för att hämta de nygifta vid —, och de skulle inträffa vid middagstiden. Deras ankomst motsågs med fruktan av de äldre systrarna, i synnerhet av Jane, som tillskrev Lydia de känslor, hon själv skulle ha erfarit, om hon varit den brottsliga, och hon var djupt olycklig vid tanken på vad hennes syster måste utstå.

De kommo. Familjen var samlad i frukostrummet för att mottaga dem. Ett leende spred sig över