förtjust dem alla. Elisabet hade icke förut trott honom vara i stånd till en sådan säkerhet i uppträdandet, men hon satte sig ned med det fasta beslutet att i framtiden icke uppdraga några gränser för oförsyntheten hos en oförsynt man. Hon rodnade, och Jane rodnade, men kinderna hos de två, som voro orsaken till deras förvirring, visade icke någon benägenhet att skifta färg.
Där var icke någon brist på samtalsämnen. Bruden och hennes mor kunde ingendera tala fort nog, och Wickham, som råkade sitta bredvid Elisabet, började fråga om sina bekantskaper i trakten på ett så gladlynt och obesvärat sätt, att hon kände sig alldeles ur stånd att prestera något liknande i sina svar. Både han och Lydia tycktes ha de gladaste minnen i världen. De erinrade sig icke något av det framfarna med smärta, och Lydia ledde frivilligt samtalet in på ämnen, på vilka hennes systrar ej för allt i världen skulle ha velat anspela.
— Tänk bara, utropade hon, att det är tre månader sedan jag gav mig i väg! Jag försäkrar, att jag tycker, att det bara är fjorton dagar sedan, och ändå har det hänt tillräckligt mycket under den tiden. Gud i himmelen! När jag gav mig i väg, hade jag sannerligen inte en tanke på att bli gift, förrän jag kom tillbaka igen, fastän jag tyckte, att det skulle vara mycket livat, om jag blev det.
Hennes far lyfte upp ögonen, Jane var bedrövad, Elisabet sände Lydia en uttrycksfull blick, men hon, som aldrig hörde eller såg någonting, som hon icke ville märka, fortsatte muntert: — Hör nu, mamma, vet
