folket häromkring, att jag gift mig i dag? Jag var rädd för att de kanske inte visste det; på vägen åkte vi om William Goulding i hans schäs, och som jag var besluten, att han skulle få veta om det, fällde jag ner vagnsfönstret åt hans sida, tog av mig handsken och lät handen vila på fönsterramen, så att han kunde se ringen, och sedan nickade jag och skrattade hejdlöst.
Elisabet kunde icke stå ut längre. Hon steg upp, skyndade ut ur rummet och kom ej tillbaka, förrän hon hörde de andra passera genom hallen till matsalen. Hon slöt sig då till dem tillräckligt snart för att se Lydia, angelägen som hon var att visa sin värdighet, gå fram till sin mors högra sida, och höra henne säga till sin äldsta syster: — Hör du, Jane, jag intar nu din plats, och du måste hålla dig bakom mig, ty jag är en gift kvinna.
Det var icke antagligt, att tiden skulle giva Lydia den försynthet, från vilken hon varit så fullständigt fri, att börja med. Hennes otvungenhet och gladlynthet växte. Hon längtade efter att få träffa mrs Philips, familjen Lucas och alla deras övriga grannar och att få höra sig kallas »mrs Wickham» av var och en av dem, och under tiden gick hon efter middagen och visade sin ring för mrs Hill och de två husjungfrurna och skröt för dem över att vara gift.
— Nå, mamma, sade hon, sedan de alla återvänt till frukostrummet, hur tycker du om min man? Är han inte förtjusande? Jag är säker på att alla mina systrar måste avundas mig. Jag bara hoppas, att
