välkomna för alla: att undvika en familjekrets var till och med mera önskvärt för sådana, som voro tänkande, än för sådana, som icke voro det.
Wickhams kärlek till Lydia var just vad Elisabet hade väntat sig — icke att jämföra med Lydias till honom. Hon hade knappast behövt göra den iakttagelse, hon nu gjorde, för att på grund av själva sakförhållandet bli övertygad, att hennes starka kärlek, snarare än hans, varit anledningen till deras rymning, och hon skulle ha undrat, varför han, utan att vara våldsamt betagen i henne, över huvud ville rymma med henne, om hon icke hade varit förvissad om att hans flykt nödvändiggjorts av hans förtvivlade ekonomiska ställning, och om detta var fallet, var han icke en sådan ung man, som förkastade tillfället att få en följeslagerska på färden.
Lydia var övermåttan förtjust i honom. I varje ögonblick var han hennes älskade Wickham; ingen kunde jämföras med honom. Han gjorde allting bäst i hela världen, och hon var viss på att han den första september skulle skjuta flera fåglar än någon i landet.
En morgon kort efter deras ankomst, då hon satt tillsammans med sina två äldre systrar, sade hon till Elisabet:
— Lizzy, jag tror, att jag aldrig berättat för dig om mitt bröllop. Du var inte närvarande då jag talade om allt för mamma och de andra. Är du inte nyfiken att få veta, hur allt gick av stapeln?
— Nej, det är jag verkligen inte, svarade Elisabet, jag tycker, att inte nog litet kan sägas om denna sak.
