— Så där ja! Du är så underlig! Men jag måste berätta hur det försiggick. Du vet, att vi blevo vigda i St. Clements kyrka, därför att Wickham bodde inom den församlingen. Och det bestämdes, att vi alla skulle vara på platsen klockan 11. Morbror och moster och jag skulle åka dit tillsammans, och de andra skulle möta oss i kyrkan. Nåväl, måndags morgon kom, och jag var så gruvligt orolig! Jag var så rädd, förstår du, att någonting skulle hända, som kunde göra, att saken blev uppskjuten, för då skulle jag ha blivit alldeles förryckt. Och hela tiden, då jag klädde mig, höll moster på och talade och orerade, just som om hon läste upp en predikan. Men jag hörde inte ett ord av tio, för jag tänkte, som du kan förstå, på min kära Wickham. Jag längtade att få veta, om han skulle vara klädd i sin blåa rock vid vigseln. Nåväl, så åto vi frukost klockan 10, som vanligt. Jag trodde, att den aldrig skulle taga slut, för du skall veta, att morbror och moster voro förfärligt obehagliga mot mig hela tiden jag var hos dem. Tro mig, jag fick inte en enda gång sätta foten utom dörren, fastän jag var hos dem hela fjorton dagar. Inte en bjudning, inte en förlustelse eller någonting! Det var visserligen ganska dött i London, men Lilla teatern var ändå öppen. — Nå, just som vagnen kom fram till porten, fick morbror bud att komma i affärer till den där fasliga mannen, mr Stone. Och du vet, när de två komma tillsammans, tar det aldrig något slut. Jag var så uppskrämd, att jag inte visste, vad jag skulle ta mig till, för morbror skulle tjänstgöra som brudens far
