vad som företogs, vilket just icke föll honom på läppen, och jag tror verkligen, att ditt brev i morgse skänkte honom stort nöje, därför att det anhöll om en förklaring, som skulle fråntaga mr Darcy hans lånta fjädrar och giva den verkliga förtjänsten sin lön. Men, Lizzy, detta får icke komma längre än till dig eller på sin höjd till Jane.
Jag förmodar, att du ganska väl vet, vad som gjorts för de unga tu. Hans skulder, som, enligt vad jag tror, belöpa sig till betydligt mer än tusen pund, skola betalas, dessutom skola tusen pund anslås åt henne, och hans officersfullmakt skall inköpas. Skälet varför alla dessa utgifter skola bestridas av mr Darcy ensam, är vad jag redan nämnt. Det berodde på honom, på hans tystlåtenhet och brist på nödig eftertanke, att Wickhams karaktär har blivit så missförstådd och att han följaktligen blivit mottagen och uppskattad så, som han blivit. Kanske ligger det någon sanning häri, men jag tvivlar på huruvida hans tystlåtenhet eller någons tystlåtenhet kan bära skulden för vad som skett. Men trots alla dessa vackra ord, min kära Lizzy, kan du vara fullkomligt viss på att din morbror aldrig skulle ha givit vika, om vi icke hade varit övertygade om att mr Darcy hade ett annat intresse i denna sak.
När allt detta var beslutat, återvände han till sina vänner, som ännu voro kvar på Pemberley, men det överenskoms, att han skulle komma till London ännu en gång, då bröllopet firades, och alla penningeaffärerna skulle då komma till slutligt avgörande.
Nu tror jag att jag omtalat allt för dig. Det är
