för att Lydia återvunnit sitt goda namn och rykte, de hade honom att tacka för allt! O, hur innerligt bedrövad var hon icke över varje ovänlig känsla mot honom, hon någonsin låtit få insteg hos sig, varje bittert yttrande, hon låtit sig undfalla mot honom. För egen del var hon förödmjukad, men hon var stolt över honom. Stolt över att han i en sak, som ställde krav på heder och medkänsla, hade kunnat övervinna sig själv. Hon läste gång på gång sin mosters lovord över honom. De voro knappt tillräckliga, men de behagade henne. Hon erfor till och med en viss tillfredsställelse, ehuru blandad med saknad, då hon fann, huru fast övertygade både hennes moster och hennes morbror varit om att ett band av tillgivenhet och förtroende fanns mellan mr Darcy och henne själv.
Hon överraskades, där hon satt försjunken i sina tankar av att någon närmade sig, och innan hon hann slå in på en annan gång, upphanns hon av Wickham.
— Jag är rädd för att jag avbryter din ensliga promenad, kära svägerska, sade han, då han kom fram till henne.
— Det gör du verkligen, svarade hon leende, men det är inte därför sagt, att avbrottet är ovälkommet.
— Det skulle verkligen göra mig ont, om det vore det. Vi ha alltid varit goda vänner, och nu äro vi ändå bättre.
— Det är sant. Komma de andra också ut?
— Jag vet inte. Mrs Bennet och Lydia skola fara till Meryton. Och så, kära svägerska, har jag hört
