böner till en kvinna, som han naturligtvis avskydde och föraktade, och han var tvungen att träffa — ofta träffa, resonera med, söka övertala och slutligen muta — den man, som han alltid helst ville undvika och vars blotta namn det var honom en pina att uttala. Han hade gjort allt detta för en flicka, för vilken han icke kunde ha någon högaktning. Hennes hjärta viskade till henne, att han gjort det för hennes skull. Men detta var en förhoppning, som snart undanträngdes av andra tankar, och hon kände snart, att till och med hennes fåfänga var otillräcklig, då det gällde att helt lita på att hans böjelse för henne, för en kvinna, som redan sagt nej åt honom vid hans frieri, kunde övervinna en känsla så naturlig som avsky för släktskap med Wickham. Svåger med Wickham! Varje gnista ev stolthet måste bäva tillbaka för en sådan förbindelse. Han hade visserligen gjort mycket — hon blygdes för att tänka på huru mycket. Men han hade givit ett skäl för sitt ingripande, vilket dock icke förtjänade någon högre grad av tilltro. Det var ju ganska sannolikt, att han kände med sig, att han haft orätt, han var frikostig och hade möjlighet att visa det, ehuru hon icke ville antaga att hans känsla för henne varit den förnämsta drivkraften för hans handlingssätt, kunde hon måhända tro, att en återstod av böjelse för henne varit medverkande vid hans åtgöranden i en ak, i vilken hennes sinnesfrid väsentligen stod på sp l. Det var pinsamt, utomordentligt pinsamt, att veta, att de till honom stodo i en tacksamhetsskuld, som de aldrig kunde avbörda sig. De hade hon om att tacka
