medgav, och satte sig åter ned vid sitt arbete med en iver, som hon icke ofta ägnade däråt. Hon hade endast vågat kasta en blick på Darcy. Han såg allvarlig ut som vanligt och, som hon tyckte, mera som han brukat se ut i Hertfordshire än som han visat sig på Pemberley. Men han kunde kanske icke i hennes mors närvaro vara sådan som han varit under samvaron med hennes morbror och moster. Det var en pinsam men icke osannolik gissning.
Bingley hade hon också betraktat ett ögonblick, och på denna korta tid märkte hon, att han såg både glad och förlägen ut. Han mottogs av mrs Bennet med en artighet så stor, att den kom båda hennes döttrar att blygas, i synnerhet när de jämförde den med den kalla och ceremoniösa hövlighet, varmed hon hälsade och tilltalade hans vän.
I synnerhet Elisabet, som visste, att hennes mor hade den senare att tacka för sin älsklingsdotters räddning från obotlig vanära, blev ytterst sårad och bedrövad över en så opassande åtskillnad.
Sedan Darcy frågat henne, hur mr och mrs Gardiner mådde — en fråga, som hon icke utan förlägenhet kunde besvara — sade han knappast någonting mer. Han satt icke bredvid henne, kanske var detta orsaken till hans tystnad, men det hade icke varit så i Derbyshire. Där hade han talat med hennes vänner, då han icke kunde tala med henne själv. Men nu förgingo flera minuter utan att hon hörde ett ljud från honom, och när hon, ur stånd att behärska sin nyfikenhet, då och då kastade en blick på honom, märkte hon, att han lika ofta såg
