Elisabet kände sig ännu olyckligare över en så onödig och fjäskig uppmärksamhet. Om samma angenäma utsikter, som hade fröjdat dem för ett år sedan, nu skulle erbjuda sig, så var hon säker om att allt hastigt skulle taga samma harmliga slut. I detta ögonblick kände hon, att år av lycka icke kunde giva Jane eller henne upprättelse för stunder av så pinsam förlägenhet.
— Mitt hjärtas högsta önskan, sade hon för sig själv, är att aldrig mera träffa någon av dem. Deras sällskap kan inte skänka något nöje, som gottgör ett sådant elände som det här. Måtte jag aldrig få återse någon av dem!
Hennes känsla av olycka mildrades dock strax därpå, då hon iakttog, huru hennes systers skönhet återupptände hennes förre beundrares ömma låga. När han först kom in, hade han endast sagt några få ord till henne, men för varje stund som förflöt, tycktes han ägna henne allt mera av sin uppmärksamhet. Han fann henne lika vacker som hon varit föregående år — lika snäll och lika okonstlad, ehuru icke alldeles lika språksam. Jane var angelägen, att ingen skillnad alls skulle märkas hos henne, och hon var verkligen övertygad om att hon talade lika mycket som förut. Men hon var så upptagen av sina tankar, att hon icke alltid var medveten om när hon var tyst.
När herrarna reste sig för att gå, kom mrs Bennet ihåg sin tillämnade artighet och inbjöd dem att äta middag på Longbourn om några få dagar.
— Ni är verkligen skyldig oss ett besök, mr Bingley,
