dig! Se så, Sara, gå genast in till miss Bennet och hjälp henne på med klänningen! Bry dig inte om miss Lizzys kamning!
— Vi komma ner så fort vi kan, sade Jane, men jag tror att, Kitty är längre kommen än någon av oss, ty hon gick upp för en halvtimme sedan.
— Åt skogen med Kitty? Vad har hon att göra med saken? Se så, raska på, raska på! Var är ditt skärp, kära barn?
Men när modern hade gått, kunde inte Jane förmå sig att gå ner utan en av sina systrar.
Under aftonens lopp visade sig mrs Bennet alltjämt lika angelägen att få de unga tu ensamma för sig. Sedan man druckit te, drog sig mr Bennet, såsom hans vana var, tillbaka till biblioteket, och Mary gick upp till sitt piano. Sedan två hinder av fem sålunda blivit undanröjda, satt mrs Bennet en bra stund och såg på Elisabet och Kitty och gjorde tecken åt dem utan att lyckas göra något intryck på dem. Elisabet ville inte ge akt på henne, och när Kitty slutligen gjorde det, sade hon mycket oskyldigt: — Vad är det fråga om, mamma? Varför vinkar du åt mig? Vad ska jag göra?
— Ingenting, kära barn, ingenting. Jag vinkade inte åt dig.
Därpå satt hon stilla ännu fem minuter, men ur stånd att låta ett så dyrbart tillfälle gå sig ur händerna, steg hon plötsligt upp och sade till henne:
— Kom med mig, kära barn, jag har något att säga dig, och så gick hon ut med henne ur rummet. Jane gav i samma ögonblick Elisabet en blick, som
