vittnade om hennes ledsnad över moderns uppgjorda plan och hennes innerliga bön, att hon inte skulle gå in därpå.
Om några minuter öppnade mrs Bennet dörren på glänt och ropade: — Kom, kära Lizzy, jag vill tala med dig.
Elisabet var tvungen att gå. — Vi kan lika väl lämna dem för sig själva, förstår du, sade hennes mor, så snart hon kommit ut i hallen. Kitty och jag gå upp och sätta oss i mitt toalettrum.
Elisabet gjorde icke något försök att resonera med sin mor, utan stannade lugnt kvar i hallen, tills hon och Kitty voro utom synhåll, därpå återvände hon till salongen.
Mrs Bennet hade ingen framgång med sina planer den dagen. Bingley var alldeles intagande, men uppträdde på intet sätt som hennes dotters förklarade tillbedjare. Hans otvungna och glättiga sätt gjorde honom till en högst angenäm deltagare i deras aftonsällskap, och han hade fördrag med moderns mindre välbetänkta fjäsk och hörde alla hennes dumma anmärkningar med ett överseende och en bibehållen fattning, som var särdeles tilltalande för dottern.
Man behövde knappast bedja honom att stanna över supén, och innan han avlägsnade sig, träffades en överenskommelse mellan honom och mrs Bennet, att han morgonen därpå skulle komma och jaga tillsammans med hennes man.
Efter avskedet sade icke Jane något mer om sin likgiltighet. Icke ett ord om Bingley utbyttes mellan systrarna, men Elisabet gick och lade sig i den
