Elisabet försökte att instämma i sin fars skämt, men kunde endast framtvinga ett högst motsträvigt leende. Aldrig hade han använt sin kvickhet på ett sätt, som var så föga angenämt för henne.
— Roar det dig inte?
— Jo. Var snäll och läs vidare.
»Då jag i går kväll omtalat sannolikheten av detta giftermål för hennes nåd, uttryckte hon genast med sin vanliga nedlåtenhet, vad hon kände med anledning härav; det framgick tydligen av hennes ord, att hon på grund av vissa klandervärda egenskaper hos min fränkas familj aldrig skulle giva sitt bifall till vad hon kallade ett så vanärande parti. Jag trodde, att det var min plikt att så fort som möjligt underrätta min fränka härom, så att hon och hennes ädle beundrare må besinna sig och inte förhastat ingå ett äktenskap, vartill de ej fått vederbörligt tillstånd.» Mr Collins tillägger dessutom: »Det gläder mig verkligen, att min fränka Lydias ledsamma historia har blivit så bra nedtystad, och jag är endast ledsen över att hennes och mr Wickhams sammanlevnad före giftermålet blev så allmänt känd. Jag får emellertid inte försumma de plikter, som mitt kall ålägger mig, och avhålla mig från att uttrycka min häpnad över att jag hört, att ni mottagit det unga paret i ert hus, så snart de voro gifta. Det var en uppmuntran av lasten, och hade jag varit kyrkoherde i Longbourn, skulle jag på det skarpaste ha satt mig däremot. Ni bör visserligen som kristen förlåta dem, men aldrig låta dem komma för era ögon eller tillåta, att deras namn nämnas, så att
