Sida:Stolthet och fördom.djvu/486

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
232

henne med vad han sagt om mr Darcys likgiltighet, och hon kunde icke annat än undra över en sådan brist på skarpsynthet och frukta, att hon kanske inbillat sig för mycket, i stället för att han sett för litet.


FEMTIOÅTTONDE KAPITLET.

Elisabet hade nästan hoppats, att mr Bingley skulle mottaga ett brev med ursäkter från mr Darcy, men så var icke fallet, och få dagar efter lady Catherines besök kom han med sin vän till Longbourn. De båda herrarna anlände tidigt, och innan mrs Bennet hann tala om för Darcy, att de hade haft besök av hans moster, vilket Elisabet varje ögonblick fruktade, föreslog Bingley, som ville vara ensam med Jane, att de allesammans skulle gå ut. Man gick in härpå. Mrs Bennet brukade icke promenera, Mary hade icke tid, men de andra fem begåvo sig ut tillsammans. Bingley och Jane läto emellertid snart de andra lämna dem bakom sig. De saktade farten, under det att Elisabet, Kitty och Darcy fingo underhålla varandra. Ingendera sade mycket: Kitty var för rädd för Darcy för att våga tala; Elisabet fattade hemligen inom sig ett förtvivlat beslut, och kanske han gjorde detsamma.

De styrde kosan åt Lucas Lodge till, emedan Kitty ville besöka Maria, och som Elisabet icke fann någon anledning till att de alla skulle deltaga i besöket, fortsatte hon helt djärvt promenaden med Darcy ensam, sedan Kitty hade lämnat dem. Nu var