— Jag kan inte tilltro dig någon sådan filosofisk uppfattning. Dina blickar tillbaka på det förflutna måste vara så fullständigt fria från självförebråelser, att den tillfredsställelse, som uppkommer därav, inte är en följd av några filosofiska betraktelser, utan, vad bättre är, av ovetenhet om all skuld. Men med mig förhåller det sig inte så. Pinsamma hågkomster tränga sig på mig, och dessa kan jag inte, bör jag inte visa ifrån mig. Jag har hela mitt liv varit en självisk varelse i handling, fastän inte till mina grundsatser. Som barn fick jag lära mig vad som var rätt, men jag fick inte lära mig att lägga band på mitt lynne. Jag fick inhämta goda grundsatser, men tilläts att följa dem i högmod och inbilskhet. Till min olycka var jag ende sonen (under många år enda barnet) och blev bortskämd av mina föräldrar, som, ehuru själva godhjärtade (i synnerhet min far, som var själva välviljan och älskvärdheten) tilläto mig, uppmuntrade mig, nästan lärde mig att vara självisk och befallande — att inte bry mig om någon som stod utanför min familjekrets, att hysa en låg tanke om alla andra människor, att åtminstone vilja hysa låga tankar om deras förstånd och deras värde jämfört med mitt eget. Sådan var jag från åtta till tjuguåtta års ålder, och sådan kunde jag ännu vara, hade inte du varit, kära, älskade Elisabet! Vad har jag inte dig att tacka för! Du lärde mig en läxa, svår i början, men högst välsignelserik, Genom dig blev jag riktigt förödmjukad. Jag kom till dig utan det ringaste tvivel om att mitt anbud skulle bli antaget. Du visade mig, hur otillräckliga
