Hoppa till innehållet

Sida:Stolthet och fördom.djvu/493

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
239

alla mina anspråk voro att vinna en kvinnas hjärta, som är värd att eftersträvas.

— Var du då övertygad om att du skulle lyckas däri?

— Ja, det var jag verkligen. Vad tänker du om min fåfänga? Jag trodde att du väntade, att du önskade, att jag skulle göra dig min kur.

— Mitt sätt måtte ha varit vilseledande, men det var inte med avsikt, det försäkrar jag dig. Jag ämnade aldrig bedraga dig, men mitt lynne kan ofta föra mig på villovägar. Vad du måste ha hatat mig efter den aftonen!

— Hata dig! Jag var kanske ond i början, men min vrede började snart taga en rätt riktning.

— Jag är nästan rädd för att fråga, vad du tänkte om mig, då vi träffades på Pemberley. Klandrade du mig därför att jag kom dit?

— Nej, jag kände verkligen inte något annat än förvåning.

— Din förvåning kunde inte vara större än min, då jag blev föremål för din uppmärksamhet. Mitt samvete sade mig, att jag inte förtjänade någon utomordentlig artighet, och jag tillstår, att jag inte väntade att röna mera därav, än vad mig med rätta tillkom.

— Min avsikt , svarade Darcy, var att genom all den hövlighet, som stod i min makt, visa, att jag inte var så gemen, att jag harmades över det förflutna, och jag hoppades få din förlåtelse och minska din dåliga tanke om mig genom att låta dig se, att dina förebråelser fallit i god jord. Jag kan knappast