mitt omdöme gjorde allting lätt. Jag måste erkänna en sak, som under någon tid, och det med rätta, förargade honom. Jag kunde inte hemlighålla för honom, att din syster i vintras uppehållit sig tre månader i London — att jag vetat av det och med avsikt hållit honom i okunnighet därom. Han blev ond. Men jag är övertygad om att hans vrede inte varade längre, än han hyste något tvivel om din systers känslor. Han har nu av hjärtat förlåtit mig.
Elisabet ville gärna anmärka, att Bingley hade varit en högst älskvärd vän, som så lätt låtit sig leda, att han var ovärderlig, men hon hejdade sig. Hon erinrade sig, att Darcy ännu måste lära sig att förstå sig på skämt och att det var nästan för tidigt att börja därmed nu. I förväg glädjande sig åt Bingleys lycka, som naturligtvis endast skulle komma att stå efter hans egen, fortsatte han samtalet, tills de kommo hem. De skildes åt i hallen.
FEMTIONIONDE KAPITLET.
— Min kära Lizzy, vart tog du vägen? var en fråga som Jane riktade till Elisabet så snart hon kom in i rummet, och den upprepades av alla de andra, då de satte sig till bords. Det enda hon kunde svara, var, att hon och mr Darcy hade strövat omkring så långt, att hon icke visste, var de befunno sig. Hon rodnade när hon talade, men varken detta
