eller något annat väckte någon misstanke om verkliga förhållandet.
Aftonen förflöt i stillhet utan att utmärkas av något ovanligt. De två älskande, vilkas förlovning redan var bekant, skrattade och pratade med varandra, de två andra tego. Darcy hade icke ett sådant lynne, att han gav luft åt sin lycka genom översvallande munterhet, och Elisabet, orolig och förvirrad som hon var, snarare visste att hon var lycklig än hon kände sig vara det, ty utom den ögonblickliga förlägenheten såg hon andra obehag framför sig. Hon förstod på förhand, hur hennes familj skulle upptaga saken när hennes förlovning blev bekant. Hon hade klart för sig, att ingen tyckte om honom utom Jane, och hon till och med fruktade, att de andra mot honom hyste en motvilja, som all hans rikedom och hela hans ansedda ställning icke kunde avlägsna.
På kvällen öppnade hon sitt hjärta för Jane. Ehuru det alls icke låg i hennes systers natur att misstänka något, var hon i detta fall fullständigt misstrogen.
— Du skämtar, Lizzy. Det är omöjligt! Förlovad med mr Darcy! Nej, nej, mig skall du inte lura. Jag vet, att det är omöjligt.
— Det här är verkligen en ledsam början. Du var den enda jag litade på, och jag är säker på att ingen annan kommer att tro mig, om inte du gör det. Och ändå är det mitt fulla allvar. Jag talar rena sanningen. Han älskar mig alltjämt, och vi äro förlovade.
