Jane såg tvivlande på henne. — O Lizzy, det är omöjligt. Jag vet, hur illa du tycker om honom.
— Du vet ingenting om saken. Allt det där måste glömmas. Kanske har jag inte alltid tyckt så bra om honom som jag nu gör. Men i sådana fall som det här är ett gott minne oförlåtligt. Det här är sista gången jag någonsin själv skall komma ihåg det.
Jane var fortfarande idel förvåning. Elisabet försäkrade henne åter, och med ännu större allvar, att det var sant.
— Store Gud! Kan det verkligen förhålla sig så? Jag måste väl ändå tro dig, utropade Jane. Kära, kära Lizzy, jag ville — jag lyckönskar dig verkligen — men är du säker — förlåt min fråga — är du alldeles säker om att du kan bli lycklig med honom?
— Det är alldeles otvivelaktigt. Det är redan överenskommet mellan oss, att vi skola bli det lyckligaste par i världen. Men är du glad, Jane? Tycker du om att få en sådan svåger?
— Ja, mycket. Ingenting kunde skänka mig och Bingley större glädje. Men vi betraktade det, vi talade därom som omöjligt. Och älskar du honom verkligen tillräckligt ömt? O Lizzy, gör vad som helst annat än gifta dig utan kärlek. Är du alldeles viss om att dina känslor äro sådana som de böra vara?
— O ja! Du kommer bara att tycka, att jag känner mera än jag borde göra, när jag talar om för dig allt.
